Fyrverkerier- ond underhållning (samt om namninsamling)

I åratal har min hund Joplin lidit av en enorm skräck för smällare och fyrverkerier. Detta efter en incident mitt på ljusa dagen när en unge slängde en smällare efter henne när vi var ute på en runda några dagar efter nyår.

Denna enda gång har gjort min trotjänare livrädd för smällare/raketer och hon drar på öronen varje gång fyrverkerier ljuder på TV-reklamen. För att vara säker på att inte väcka hennes rädslor ser jag varje år till att dra ned alla persienner, sätta på musik på högsta volym och ge henne ett ben inne i badrummet kring tolvslaget. Men så kan man ju inte hålla på veckorna innan och veckorna efter nyår.

För det är ju det som är problemet, det frenetiska smällandet både före och efter som utförs av personer som inte ens borde komma i närheten av pyroteknik.

Förra årets nyår spenderade Joplin i vanlig ordning i badrummet hos min pappa i Oslo och det gick fantastiskt bra eftersom jag vet att sista promenaden med viss tvekan kan ske kring 16:00 och sedan får jag förlita mig på att min gamla vän kan hålla sig till 02:30 då jag kan gå sista promenaden. Jag hoppas då att folk hunnit dricka sig fulla och dansar till nostalgisk musik och förhoppningsvis eldat upp alla sina pengar på tungmetallspäckade fyrverkerier. Pengar som barncancerfonden förmodligen skulle utnyttja bättre.

När Joplin förra året gnagde på sitt ben- intet ont anande, skådade jag det helvetes spektakel som bröt ut utanför min fars balkong i Oslo. Ljussken och bomber, knaster och rök. Och det var då det slog mig;
Vad är det för skuggor som dansar runt och vad är det för skrik? 

Det var fåglar som i ren panik försökte få ett tillhåll och i skräck flydde för sina liv. Det hade tagit 30 år av mitt liv innan jag på riktigt insåg att det är fler än Joplin och andra husdjur som lider av detta. Och Joplin låg just då och hade rena festen i badrummet. Hur är det då för krigsoffer, mentalt utvecklingsstörda, dementa människor osv samt vilda djur och husdjur som inte kan föra sin egen talan?

Efter att ha gått med i en grupp på facebook beslöt jag mig för att läsa lite om detta och hittade diverse intressant läsning. Visste du till exempel att 275 kg bly släpptes ut bara i Stockholm under några dagars mätningar under milleniumskiftet och att vissa tungmetaller uppmättes till 400-500 gånger högre koncentrationer i luften? Allt på grund av fyrverkerier och enbart i Stockholm.

Enligt Anders Tennlind på Socialstyrelsen skadas över 250 personer allvarligt som en följd av fyrverkerier varje år och det är brännskador, synskador, sprängskador och annat som står på nyårsmenyn. Utöver detta kommer sedan 150 bränder som rapporteras och andra små bieffekter samt allt annat som inte rapporteras.

Fyrverkerier. Vackert på bild och på TV när ljudet är av. Men för vem och tillvilket pris?

Sedan har vi alla ansvarsfulla djurägare som månar om sina djur och planerar semester på landet kring nyår, stoppar fetvadd i öronen på djuren och som tvingas gå till veterinären för att få diverse medikament som sederar djuret för att de ska kunna fungera normalt. Vi djurägare hade nog kunnat stå ut med detta om smällandet företog sig kring 00:00 + - 2 timmar den sista december. Men så är inte fallet då det säljs raketer som smäller av i tid och otid både före och efter.

Med underlag av detta startade jag en namninsamling för att försöka få till någon sorts skärpning av systemet.

(Jag vet inte personligen om jag tycker att raketer skall "totalförbjudas" då det ju -"tvi vale"- är en "tradition" för många. Men jag tycker att det borde handhavas och sändas upp prick klockan 00:00 den sista december av kommunens utvalda, nyktra och utbildade personer på bestämd plats (givetvis blyfria fyrverkerier med minimal knall). De som vill se raketer åker dit och vi andra håller oss undan, köper tomtebloss, rislyktor och använder pengarna till andra saker än I-landsunderhållning.)

Gemene man tycks inte ha vett att använda sig av pyroteknik och jag vet sjutton om man kan se det som en mänsklig rättighet att handha dessa läskiga pjäser. 

Tyvärr kommer vi inte åt att helt skydda alla stackars fåglar och andra vilda djur på detta sätt, men jag tror det skulle bli ramaskri om ett totalförbud infördes och vi vet väl alla hur allmänheten ser på förbud. En minimal uppsändingstid skulle göra mycket stor skillnad mot nu när det smäller flera veckor.

Jag vill att regeringen ska se allvarligare på att regler och föreskrifter inte efterföljs. För det gör de inte. Det behövs insatser för att göra något av detta växande problem.

För ingen kan få mig att tycka att det inte är ett problem. För miljön, djuren och människorna.

Här är länken till insamlingen, skriv på du med och sprid gärna vidare. Jag tänker kontakta riksdagen när listan blivit längre för att visa vårat missnöje, det finns redan motioner kring detta och jag hoppas att en namninsamling kan få upp ögonen än mer hos folk.

http://www.skrivunder.com/fyrverkeriuppror

Det är dags att visa missnöje.

Kit´s A-hinder

Jag får frågor om hur det går med Kit´s träning på A-hindret. Jag jobbar ju med en ram vilket är helt nytt för mig. Tidigare har jag tränat 2på2av med framtassarna i marken men nu ville jag alltså testa något nytt.

Jag kan berätta att utförandet inte varit 100% som JAG ville på tävling (5 lopp). Hon hamnar ca 10-15 cm nedanför kontaktfältet och är alltså på tydligt, speciellt under loppen i Finland där vi hade hög fart. Loppet i Rättvik hade en taskig uppfart som jag fick vägran på då Kit inte förstod att hon skulle upp och jag vet inte om jag kan räkna det ens som ett utförande. Med facit i hand skulle jag ha struntat i att köra A-et där.

Om utförandet stannar som det ser ut nu är det helt okej, men jag är rädd att hon börjar "krypa upp" och hoppa tidigare. I Finland tittade Jenni Lehtinen lite extra när vi tränade och vi kom fram till att jag skulle placera belöningen mer externt för att hon inte skulle kolla på mig så mycket utan koncentrera sig på hindret.

Nu har jag gjort det och jag tycker att hon jobbar på ungefär på samma sätt, hon är bra på att anpassa sig så jag blandar med att lägga belöningen synlig, kasta själv och ha ett hinder efter A-et. Jag har oftast ramen på när jag tränar, men jag brukar variera att den ligger dikt an mot hindret och att den ibland är borta. Det intressanta är att hennes träningsutförande nu börjar likna tävlingsutförandet och hon ligger ungefär på samma ställe även på träning. Hon har en jämn fart över hindret och tydliga språng. Måtte det stanna så, då är det okej med mig.

Nackdelen med hela denna träning är att Kit tycks koppla ihop A-et och balansen.
Kit har haft fina kontaktfält på balansen med tydlig 2på2av och släppord.
A-hinderträningen har resulterat i att hon har börjat sticka innan position på balansen, ungefär som på A-et och jag tar då om hindret. Eftersom Kit är en mjuk hund har hon tyvärr börjat sacka på balansen och vill vara noga. Hon stannar för tidigt på balansen innan position och tycks nästan ha glömt bort att hon ska trampa.

Detta är hemskt frustrerande för mig eftersom alla mina hundar är särskilt bra på balansen, det är nog ett av mina favorithinder. Nu är frågan om jag måste börja om från början, i princip koppla bort nedfarten och börja om från scratch?

Har lagt två små träningspass på att bara hitta position från enbart nedfarten och köra med klicker,förstärka med godis vid korrekt utförande och skicka på leksak framåt. Jag hoppas att detta ger resultat, för jag har svårt att tävla på ett hinder som hunden inte förstår fullt ut. Efter sina vinster i Finland är ju Kit i Ag2 och det är dags att kunna hindren menar jag! :)

Nästa tävling är på Åland i Januari och jag hoppas att frågetecknen är borta tills dess! Men innan dess ska jag både en sväng till Finland och träna (skippade tävlingen jag tänkte åka på pga ovan nämnda anledning), till Kungsörshallen ett par gånger, samt till Norge och träna med Jenni och Jan-Egil. Så det vore ju självaste om det inte blir framsteg!

Tänkte bara meddela detta som en liten flagga för er som ska/har börjat träna ramen, det gäller att ha tydliga kriterier!

//Veronica

Domarkonferensen i korta drag

Nyss hemkommen från domarkonferensen. En hel del har diskuterats och det har varit både kul och jobbiga diskussioner. Jag tänkte att jag skulle skriva ned några stolpar med närmare förklaring till hur vi resonerat. 

Följande gäller från 1/1 2012

• Uppflyttning mellan klasserna är frivillig. Man kan ligga kvar hur länge som helst i den aktuella klassen och plocka ett obegränsat antal pinnar. Om du startar en högre klass kan man ej gå tillbaka till lägre.
• Från klass 2-3 måste man nu vara bland de 10% som placerar sig främst (med nolla) för att få pinne.
• Hundar mellan 43-44.99 cm kan starta i antingen medium eller large, vid internationell tävling gäller FCI-regler.
• Löptikar tillåts i alla klasser och får starta på lottad plats. Arrangören avgör vidare huruvida matta skall användas och annat handhavande av löptiken skall ske.
• Elektroniska kontaktfält är tillåtet
• Delbara däck står med som hinder i regelhäftet . Detta kommer att dömas som ett vanligt däck då domarkåren vill likaställa det med ett sådant för att undvika problem. Tex: om hunden hoppar genom däcket som rivs: inga fel. Om hunden hoppar in i däcket som delar sig får den vägran och måste hoppa genom delarna för att fortsätta utan disk. Alltså INTE disk som ex Danmark har för att man där anser att hunden "förstört" banan.
• Man kan få ett obegränsat antal 5 fel i slalom. Om hunden hoppar ur en port måste man ta om slalom från början och får ej peta in den i hindret för att fortsätta.
• Domare får nu tävla och döma samma dag. Om det finns risk för jäv ska domaren ej tävla/ döma.
• Tävlingsledare får ej tävla samma dag som sitt uppdrag.
• Det ska finnas en passage om minst 60 cm på var sida om hindren som gör att föraren kan passera utan att bli blockerad. Ett undantag är A-hinder och balansbom då det ligger en tunnel under.
• Man får inte starta utanför banområdet även om domaren blåst för start när ekipaget varit på banan. Detta kommer dock ej behövas då det är beslutat att 6 m skall finnas fri i start och mål i hundens naturliga linje.
• Hjälp utifrån stryks som diskvalificerande grund. Man kan alltså ropa "hunden startar" vid tjuvster utan att det påverkar domslut. Däremot kan "osportsligt uppträdande" yrkas om föraren aktivt tar hjälp utifrån i form av att någon lockar på hunden etc.
• Domarkåren är rörande överrens om att olämpligt uppförande mot hunden och aga av hund av alla former ej skall tolereras. Vi kan ta avgörande efter fallets gravhet om ekipaget diskas resten av dagen eller tillåts starta nästa lopp. Vi kommer ej tolerera att hundar "luggas" eller andra otyg som vissa förare tar till och kommer diska ekipaget direkt som ej får köra loppet/ köra klart.
• Ett koppel kan se ut hur som helst. Det vi agerar efter är om föraren aktivt använder koppel etc som leksak. Dvs att om din hund leker med kopplet och du drar emot el likn blir du diskad på banområdet.

Vidare så ägnade vi en del tid åt att diskutera klass 1 och referenstider. Kåren är (åter igen) överrens om att fällor ej ska förekomma i klass 1, men det är liksom tidigare en tolkningsfråga vad som är en fälla och olika saker är olika svåra för olika ekipage. När vi pratade om detta kan man säga att "uppenbara diskningsfällor" ej ska förekomma i hundens naturliga linje och inte närmare än 7 meter i klass 1.

I många fall när det gäller banläggning och tolkning av regler gäller "sunt förnuft". Lite av tjusningen med en bred kår är ju att alla har så olika uppfattningar och att man som förare ställs inför olika typer av utmaningar.

Nu är det dags att sova och smälta intrycken från helgen!

Hört på konferensen:

"Jag ville bara visa att agility och sex inte hör ihop"- förra årets VM-domare under "övriga frågor"

"Jag har alltid drömt om att komma till klass 3" - Kommentar från skåning som skulle hem under stormen

"Nu tar vi den, nu tar vi den"- hört alldeles för många gången under lördag kväll

Finland-Here we come

Imorgon bitti går färjan till Åbo där jag ska stanna tillsammans med min vän Jenni i 10 dagar. Det blir tävling, träning och andra roligheter för hela slanten. Femme kommer tävla en dag och så får Kit Kat tävla tre dagar.
Blir bra att låta henne få lite erfarenhet av resa, boende borta, träning och tävling. I Åbo finns det flera agilityhallar och Jenni har bekanta i trakterna så det blir troligtvis träning på olika ställen och med olika hinder. Kanon för lilla kisse-katten! Vi kommer att koncentrera oss på unghundarna då båda har hundar i klass 1 och 2 som behöver erfarenheter.

Ser fram emot att träna tillsammans med Jenni. Jag tränar ensam 95% av all tid jag tränar och därför behöver jag någon som kan komma med bra feedback och där jag också kan ge feedback tillbaka. Vi har tränat vid ett par tillfällen tillsammans och har samma tänk, så det blir kalasbra!

Vi kommer också att ha möjlighet att träna för Silas Boogk 90 minuter med Jenni vilket troligtvis kommer att räcka ypperligt. För om jag har fattat folk rätt så är det "kuta" som gäller på Silas träningar.Och jag orkar inte springa 45 minuter i högsta tempo. Det vet jag! ;)

Kommer också att hämta hem fler filmer från Janita & Jaakko så alla ni som beställt men inte fått dessa kommer få dem skickade till er inom 14 dagar!


Troligtvis kommer en uppdatering om Finland när jag kommer hem, vet inte om jag har tillgång till internet under resan eller om jag har tid att skriva något :o).

Vill du mig något är det säkrast att skicka ett mejl!

Vi hörs!

//Veronica

Rättvik- hatten av

Jag trodde att Rättviksarrangörerna tagit sig vatten över huvudet när jag fick veta att tävlingen hade 1300 starter per dag. Men jag tog fel. Visserligen startade tävlingarna klockan 06:10 båda dagarna, fast igår var vi färdiga innan klockan 18:00 och idag kunde jag åka hem efter fyra klasser redan klockan 15:45. Det tycker jag är helt otroligt bra med tanke på att det var 38 largelag och ca 150 startande i largeklass 3. Mastodont-fält alltså.

Alla hade tänkt för att få det att flyta. Domarna hade snabba, korta banor utan platt tunnel och annat som behövde fixas till. Gungan var inte med en enda gång. Och det visade sig ge resultat. För ingen trodde väl att man skulle kunna äta middag med sina stugkamrater i godan ro klockan 19:30, äta vindruvor klockan 21:00 och sedan sova i lugn och ro?

Mitt mål med denna tävling var att strunta i resultat och bara fokusera på känslan. 
Det lyckades jag inte helt med.

Första loppet kom jag delad 5.a med Excel vilket jag tyckte var helt okej med tanke det enorma startfältet och på hennes vila. Femme hade bättre tid, men ett riv. Det var en lätt agilityklass och jag var supertaggad till hoppklassen. Denna var mer tekniskt krävande och passade mig bra. Men här blir jag istället övertaggad, felplacerar mig och drar på mig en riktigt ful sväng mot slalom med båda hundarna på samma ställe. Femme får senare en rivning (bra lopp och tid) och Excel tar sig i mål nolla fast med ett mycket knaggligt lopp. Jag känner att hon inte är hundra i svängarna och att hon tappar trycket helt och det blev hennes sista lopp för helgen. Mycket frustrerande att hon inte känns hundra i två lopp efter så lång vila. Jag beslutade mig för att inte starta henne mer utan spara henne och försöka bygga upp henne till våren och inte äventyra något nu. Hon är inte halt och det syns inte när hon går, men jag känner min Excel vid detta laget och ser när hon är besvärad. Om hon inte håller under vårens starter efter en vinters fysiska aktivitet med manchetter, klövjeväska, drag och löparband i backe så måste jag pensionera henne. Det känns inte bra att tänka på det. Hoppas att hon kan vara med en säsong till. <3

Åter till Rättvik.

Idag, söndag var det alltså Femme som skulle stå för teamets individuella prestationer. Hoppklassen var rolig och passade oss bra tyckte jag. Tyvärr gör jag missen att trycka på för mycket i en kort tunnel och hon kommer ut flera meter fram istället för att svänga tight som annars är hennes paradnummer ur tunnlar. Attans. Loppet i övrigt var fint och pryligt men den svängen tog tid och med Femmes korta ben har vi inte en chans mot hundar som "springer av naturen"! Vi slutade på 11 plats.

Nu j-lar tänkte jag satsa i agilityklassen. Jag vet ju att Femme och jag kan prestera bra tider, om än mer sällan än man kan önska. Taggad till tänderna startar jag och är något fel ute i starten, lyckas få till en bra sväng till slalom och kutar som en idiot för att plocka henne längre fram. Där trillar jag. Klockorna stannar. Jag sitter kvar. Kommer inte upp. Det var som att trilla ur en rullstol. Tung i rumpan är bara förnamnet. Hade jag haft med termos hade jag kunnat ta en fika med domaren (så kändes det). I bakhuvudet har jag nollan jag behöver för SM och lyckas på något sätt trixa till så att vi faktiskt tar oss runt banan med lite panikhandling på ett par ställen. Duktig hund.

Insatsen räcker till en 8:e plats vilket verkar irriterande för mig fast det ju inte skulle göra det. Det är ju kalas att komma 8:a av 150 starter! Men tankarna snurrar "Varför kan inte jag bara hålla ihop ett helt j-la lopp utan att hålla på och strula?" Idiotiska tankar som bara gör saken värre. Gah! Femme dubbelnollar, Excel dubbelnollade igår och femme tar sin sista SM-pinne. Jag är såklart nöjd med det!

Nu var det lag. Kit och jag kör skojlag med några andra gamla rävar som också har nya hundar. KUL!

Utan att gå in på detaljer så känns det som om Kit var superladdad och sprang på bättre än hon brukar (?) Mjuk och följsam och kvick i benen. Jag kände mig tyvärr inte helt matchklar till detta och tyvärr var jag på fel ställe mer än en gång i båda loppen, min insats var under all kritik. Vi diskade oss i båda loppen av olika anledningar, men generellt så var det nog ganska bra när jag blickar tillbaka. Jag har bara lite svårt att inse det på plats när jag är ute och flaxar på fel ställe!

Kit körde A-hindret idag. En riktigt dum uppfart var det och jag är säker på att A-et var högre än det ska vara vilket medför en väldigt brant vinkel som hon inte är van vid. Kit tog det i alla fall, men kontaktfältet på nedfarten var svagt och inte alls som jag vill ha det. Hon var max 10 cm nedanför fältet vilket är på håret. Om hon skulle få in en teknik som gör att hon alltid tar A-et som idag så fungerar det, men frågan är om hon inte kommer att ta av ännu tidigare med mer rutin. Jag tänker inte döma ut metoden med ramen ännu, jag ska jobba under vintern och ta med ramen till andra ställen än hemma. Vi får se. Om jag får det att funka kommer hon rocka fett i agilityklassen, annars blir det magplask och omträning med 2på2 av!

Jag måste bli bättre på att träna långbanor och hålla ihop. Det får bli ett vinterprojekt med Kit och Femme.

Revanch 2012.

Klass 1- svåraste klassen ur domarsynpunkt?

Snart nalkas det domarkonferens för oss agilitydomare. Konferensen hålls med 3 års mellanrum och i år kommer en del fokus att läggas på bland annat bedömning och konstruktion av klass 1-banor. Som förberedelse inför detta har vi anonymt kunnat bedöma 5 stycken olika agilityklass 1-banor där vi inte vet vem som konstruerat banan.

Jag upplevde svårigheter att bedöma andras banor och vi skall inte bara bedöma linje, svårighet och rolighet utan även om man tycker att banan motsvarar en klass 1 eller annan klass, samt om det är något speciellt man ogillar eller gillar med banan.

Onekligen går tankarna mot: vad ska en hund i klass 1 kunna? Vad kräver vi att de ska kunna med våra banor? Ska hunden kunna lämnas för inkallning? Ska den kunna slalomingångar ur hyfsat svåra vinklar? Ska hunden kunna bakombyten, framförbyten, blindbyten och andra typer av mer avancerade handlingskunskaper? Var går gränsen mot klass 2?

Jag har alltid tyckt att det är svårt att konstruera banor för klass 1. Jag vill att det ska finnas en trevlig linje, inga skaderisker i form av sneda ingångar i säcken/däcket och helst inte uppenbara fällor. Dessutom ska man kunna döma detta OCH det ska vara roligt för de som tävlar. Inte enkelt att uppnå alla dessa kriterier utan att det blir en M-bana.

Jag vill att klass 1 ska vara lätt för hunden att hitta. Jag vet att många nybörjare virrar bort sig när det blir många sidbyten och det är då inte synd om föraren- utan hunden som trots allt gör sitt bästa. Jag vill spara svårigheter till klass 2 och 3.

Men vad är svårt?

Ja, det kan ju diskuteras i det oändliga. Jag tycker det är svår när man "låser" föraren på en punkt i banan och sedan har en krävande utmaning längre fram med hög fart. Det är min personliga åsikt av vad som är svårt, men för ett klass 1-hund kan allt vara svårt, från högerslalom till bakombyte på A-et.

Har tittat tillbaka på några banor jag konstruerat tidigare. Denna är från 2008.

Vad tycker du? Är det en klass 1?

En annan svårighet är att uppfylla kraven när man ska rita flera banor samma dag och helst inte ska ändra så många hinder. Här är en agilityklass 1 från Rättvik för några år sedan där det var fyra klasser.

Denna bana kördes endast för small och medium, men det märks kanske att jag springer med largehundar?

Nedanstående bana höll jag på att bli lynchad för när jag byggde upp under vår oktobertävling 2008. Jag fick höra att jag förstörde för agilitysporten och att jag borde skämmas. Att lägga tunneln under A-et var rent jävligt gjort och hörde inte hemma i klass 1. Och en oxer i klass 1? Usch.

Som upplysning kan sägas att de flesta fel fick hundarna i slalom. Både fel ingång och i hindret. Enstaka hundar tog långhoppet när de skulle till balansen då föraren inte tittade på hunden och INGEN hade problem med att få sin hund till A-et eller få in den i tunnel 17.

En lite mer krävande klass 1. Eller en klass 2? Vad tycker du?

Slutsatsen är att det är fruktansvärt svårt att säga vad som är svårt och lika svårt att säga vad som är lätt! En rak ingång i slalom i starten är nog så krävande för en otålig klass 1-hund, medan en kort tunnel under ett A-hinder är peace of cake om hundens linje bjuder in den till rätt hinder.

Mitt önskescenario är att klass 1 är lätt att ta sig ur för de som tävlat tidigare och kommer med nya hundar och lika "lätt" för en nybörjarhund som kommer och tävlar för första gången. För hundens skull tycker jag det ska vara lätt, klass 1 ska bjuda till fart och fläkt och självförtroende. Att föraren inte hinner med eller har tränat hunden dåligt på hinder kan man inte ta hänsyn till, bara det inte blir "nej" och skrik för att banan är helt "ologisk".

Däremot tycker jag att det ska vara svårare att ta sig från klass 2 till elitklassen 3.

Det tycker jag nu är för "lätt" för den stora skaran. Klass 3 har blivit en "slasktratt" vilket jag skulle önska att klass 2 var. Jag tycker inte att det ska vara svårare banor eller färre som får pinnar utan snarare att man kanske måste ha 5 pinnar för att ta sig till trean. Tvåan ska vara en förberedelse för trean där man ska visa att man har i trean att göra. I tvåan ska fart och teknik blandas så att hunden som kommer till trean inte "självdör" för att den måste brytas pga svåra linjer. Här är alltså ett önskescenario. För hundens skull. Som det ser ut nu är de flesta hundarna i klass 1 och 2 någon säsong tillsammans och resten av sin karriär i klass 3. Det är inte ont om tid. Många säger också "min hund kom för snabbt till trean" och ursäktar sig när hunden självdör eller inte går att styra. Kanske frivillig uppflyttning vore något att satsa på?

Jag tycker inte att det ska vara en rättighet att alla ska ta sig till trean. Nej. Trean är vår elitklass och bör så förbli. Tycker jag. Likväl som att alla inte tar sig till högsta lydnadsklassen och blir champion.

Tankarna är många och det är inte enkelt. Men vem har sagt att agility är lätt?

Veronica

Norrmän bojkottar mästerskap

I norge har agilityfolk tröttnat på att köra agility på kassa underlag. Åtminstone på mästerskap.

Norska mästerskapet i agility går som vanligt i november under en stor hundutställning i NKKs regi och NM går alltid på samma ställe. Lilleström nära Oslo. Arrangörerna vill ha en show att bjuda på men själv tycker jag det känns som att de tävlande (både hundar och förare) kommer i kläm.

Norge är ett stort land med en utspridd agilitygeografi, precis som Sverige. Från Bergen till Oslo är det mer än 500 km och det inte är drömvägar att köra på. Det går över fjäll och genom dalar. Tänk dig själv om SM alltid skulle arrangeras på HUND-XX i Älvsjö på dåligt underlag, hur rättvist och kul skulle det vara?

Nåväl, platsen är en sak. Det är dock underlaget som fått några norrmän att se rött. Dålig matta med halkvarning. Denna har varit densamma under många år och har aldrig varit bra. Hundar halkar och skaderisken är stor. Klister är förbjudet även i Norge och det gör att förutsättningarna kanske inte helt blir den samma för alla typer av hundar. Personligen är min uppfattning att hundar med korta och explosiva steg missgynnas av denna typ underlag och hundar med längre frekvens mellan stegen blir mindre påverkade.

Men mest är det skaderisken som folk hakat upp sig på. Är det verkligen schysst att utsätta våra bästa vänner för underlag som rent av kan skada dem?

Detta har gjort att en stor del av norges elit väljer att inte starta Norska Mästerskapen. Jan Egil Eide med Cirkus som tagit VM-silver, EO-guld och nyligen NordM-guld i lag kommer inte. Inte heller Jenni Lehtinen som vann NM för några år sedan kommer att ställa upp. De tycker helt enkelt att underlaget suger.

En hel grupp har skapats på FB där man tillsammans försökt att få NKK att ändra underlaget. Det senaste är att NKK gått med på att byta ut mattan mot konstgräs vilket är ett steg i rätt riktning. Tyvärr visar det sig att man dock inte kommer "dressa" mattan så att stråna ställer sig upp utan köra på den som den är. Just denna matta har använts tidigare och tyvärr så visade det sig då att även den  var snorhal.
För flera agilitymänniskor är inte detta bra nog.

De struntar helt enkelt i att starta på NM och denna "show" riskerar att sluta i fiasko. Jag skulle tycka det var fantastiskt om alla ekipage struntade i NM för att visa NKK att deras premisser inte är OK. Men det vet vi alla- att så är inte fallet. Många åker dit ändå (de kanske inte ens tycker det är något problem) och så fortsätter NM gå på samma ställe, med samma sketna underlag i slutet av säsongen även framöver.

Av samma skäl som ovan bojkottar jag Kistamässans tävling i januari. Deras matta är helt enkelt för dålig och riskabel att tävla på. Excel går riktigt illa på halt underlag (korta explosiva steg) och det gör henne bara frustrerad. Femme har ett annat steg och går bra på alla typer av underlag. Henne har jag dock jobbat med att få upp självförtroendet på, vilket gett resultat då hon helt klart ökat farten på tävling. Att säga "SPRING ALLT DU KAN"  och riskera att hon halkar för att underlaget suger när hon gör detta, det priset är det inte värt att betala för att få springa några lopp i januari. Jag bojkottar Kista fast det tar mig 45 min att köra dit.

Jag tycker det är kanon att arrangörerna arrangerar fyra-dagarstävling, det är ett stort jobb. Jag tycker dock att underlaget är undermåligt och inte bra nog för mina hundar.

Mina hundar är värda bättre.

Energi

Vad trött jag blir när jag tittar på agilityfilmer med mig själv. Varför ser det ut som jag joggar när det känns som om jag tar i för kung och fosterland? Varför kan inte jag också ha ett franskt löpsteg eller varför inte en Frickig kroppskontroll?

Min pappa är nästan 200 cm lång och väger 110 KG. Han är ingen liten prick, precis som jag inte är någon späd fransyska. En gång uttryckte han följande:

"Vi är byggda för fart du och jag. För när vi börjat springa kan vi inte stanna" 

Och helskotta så rätt han har.
När jag väl börjat springa finns det bara en riktning. Framåt. Det är mycket irriterande. Senaste veckorna har jag med hjälp av Janita Leinonens och Niinus video övat löpsteget, men man undrar ju om det blir bättre i mitt fall. "Vissa har det- andra inte." Jag sliter på och hoppas att det ska kännas bättre under säsongen 2012.

För tillfället är det slut på videos här hemma, men om du vill köpa video så gör en beställning så skickar jag detta när jag kommit tillbaka från Finland i November. Har planer på att sälja en film som heter "Från valp till champion" också. Denna är också gjort av Janita Leinonen.

Appropå att springa snabbt. Det finns flertalet i denna familj som är grymma på det. Kit och Femme är yngst och ägnar livet åt att springa så fort det går när tillfälle ges.

Tidigare har jag haft svårt att bygga upp Kit´s muskler eftersom hon av naturen är en dålig "ätare". (Hon är med andra ord långt bort från sin matte- jag är ju klumpig och hungrig).

Nu passar jag på att göra reklam för något som ändrat detta. Aptus Pro Sport Dog Här är hemsidan för produkten


Denna pasta ger jag till Kit, Femme och Excel när de har ansträngt sig mycket. Vad är då att anstränga sig mycket enligt mig? Igår efter 6,3 km cykeltur i skog och mark fick de en snutt och efter agilityträningar/ tävling där hunden får utnyttja i princip 100% av sin kapacitet brukar de få lite.

Jag märker faktiskt skillnad på hundarna. Särskilt under långa tävlingsdagar. Jag tycker att hunden återhämtar sig snabbare och är fräschare till loppen som följer. För Kit och Femme kan jag också se en "rundning" av kroppen som följd av bättre muskelbyggnad.
Mest glad är jag för att pastan är enormt aptitlig och Kit skulle gärna äta tre tuber om hon fick. En tub innehåller dagsbehovet för en 30 kg hund så det är också perfekt om hunden inte har aptit under tävlingsdagar etc. För Kit har det inneburit stor förändring och ingen är gladare än jag som hela hennes liv fått kämpa med att få i henne tillräckligt med foder och näring.

Tuben är i förhållande till sin storlek relativt dyr, men en tub räcker lätt till 2 tävlingsdagar om du ger två-tre givor fördelat på lika många hundar. För mig räcker en tub till två tävlingsdagar  med tre BC, beroende på  ansträngning, antal lopp osv.

Pastan finns att köpa på välsorterade djuraffärer, ReDog och marknadsförs av Lupus foder.

Värd att testa, helt klart!

Nu åker jag snart till Umeå för två dagars kurs, ska bli spännande!!

Veronica

Det var visst fel

Föregående inlägg stämmer bara till viss del. Visserligen kan det vara svårt att hitta fram i djungeln av hemsidor och undersidor för att se när det är tävlingar, men en uppmärksam läsare påpekade att man visst inte behöver logga in för att se kalandern!

Hur som helst så finns länken kvar på förra inlägget till pdf.filen.  Annars är det rätta stället att leta efter alla typer av tävlingar i SBK.s regi: Sbk-tävling.

Joplin äter harskitar och annat smaskigt på ängen

Tävlingar- enbart för redan insatta?

Alla agilitynördar har väl vid något tillfälle våndats över det faktum att tävlingskalendern för nästkommande år dröjer för länge. 

Vi som är inbitna tävlingsidioter och sitter och trycker på F5 tre gånger i timmen från första september för att se när kalendern kommer, vet åtminstone hur vi ska hitta tävlingarna.

Jag tänker Julia, 13 år som sett agility på klubben när hon gick valpkurs. Hur ska hon hitta agilitytävlingar där hon kan se andra med Jack Russel tävla? Hennes mamma har såklart tävlat regional hästhoppning och vet hur man tar reda på information. Men inte ens hon kan hitta till kalendern på nätet. Knepig situation?

Nä, jag tycker det är illa att man ska behöva logga in på SBK-tävling för att kunna se när det arrangeras tävlingar. Därför hoppas jag att denna länk kan hjälpa: (adobe)

Tävlingskalender 2012/ Swedish agility competitions 2012

Nu är det bara att ta fram överstrykningspennan och sätta igång och high-lighta det du vill åka på. Efter det kan du ju försöka klämma in kvalitetstid med sambon/ kompisens födelsedag/ kollegans möhippa/ mammas söndagsstek/ brorsbarnens kalas och kanske bio med syster. (Lydnadsprov/MH/ valltävlingar/bruks kommer förmodligen före de tidigare kategorierna och plottas in där det saknas agility.)

Med denna avslutning kan jag inte annat än önska STORT LYCKA TILL! :D

Klart man hänger med

Nu är det dags för programpunkten "Klart man hänger med". 

Med tanke på Norges obönhörliga fiske av knubbsälar och Lju(g)holts sätt att förena nytta med nöje ska vi se vad laget kan om just smidighet.

Jag kan asvlöja en sak: jag är förjävla osmidig. Förutom korkade kommentarer på facebook, misslyckade skämt och förmåga att inte läsa PM till tävlingar så besitter jag också en klumpighet som får Göran Persson att framstå som en prima ballerina.

Jag har nu insett att det är dags att ta tag i detta valfläsk på riktigt.

Förutom ett värkande vänsterknä efter mina försök till att få upp acceleration på halt gräs så har jag faktiskt tappat 5 kg  de senaste veckorna och självklart hänger jag med trenden och har en tränings-app på telefonen. Huruvida detta nya intag av hälsokost är en fluga återstår att se, men helt klart är att jag är mer taggad än någonsin att ge Sveriges och kanske världens agilityförare en match nästa säsong.

Jag har liksom inte varit matchklar det senaste året. Jag har hasat runt i ett töcken och tvingat iväg mig för att tävla fast jag inte har lust egentligen. Och om man ändå pratar om det så har jag ju sponsrat halva sveriges agilityklubbar genom att anmäla och inte dyka upp. Jag har tvingat mig själv att anmäla för att jag borde. I veckorna har jag borrat tänder på folk och helgerna har jag varit ett skal. Jo, så är det.

Men nu har jag tagit tag i det. Jag har sagt upp mig från mitt jobb på folktandvården för att flytta hem till hus, sambo och landet. Det älskade landet. Min egen agilitybana. Vad jag ska göra? Vette sjutton. Men inte veckopendla i alla fall. Lägga ned tandläkeriet? Nej, inte för alltid.

Och vad händer när man tar tag i saker och löser sin tråkiga situation? Jo, tankarna snurrar igen, om än lite rostiga i frånvaro av smörjmedel och jag får tillbaka lust att prestera, planera, genomföra och fundera. Återfödd till livet, om man så vill. :)

En av mina läxor är att vara mer nöjd med det jag gör. Och det är f-n inte lätt. För jag är tyvärr aldrig nöjd.
På tal om nöjd- nu lite kort om hundarnas framgångar efter att jag beslutade mig för att säga upp mig:

Fr. v: Wilma, Kit, Femme, Excel och Joplin på tur

SoSu sept-11

• Kit, 1:a hopp 1

Karlstad sept-11

• Femme, 1:a Agility 3
• Femme, 1:a Hopp 3
• Kit, 1:a hopp 1

Gotland sept-11

• Femme, 1:a Hopp 3
• Femme, 1:a Hopp 3
• Excel 2:a Hopp 3
• Kit 1:a Agility 1

Bache har gjort rätt Val. Val Kilmer kanske ska göra ett val snart?

Visserligen var inga av dessa tävlingar några mastodonter, det fanns andra tävlingar där fler folk var osv. Men det spelar f-n ingen roll!

För med facit i hand så har jag gjort rätt val.

Jag ska nog ta och rota rätt på Elida och Javas personliga träningsprogram som Elida konstruerade till mig 2010. För nu ska här kommas i form. Jag har nog aldrig känt mig så säker på det.

Nu är det färdigsnubblat

Klåda och A-hinder part 2

Idag vaknade jag och hade en fruktansvärd klåda.

En klåda jag inte haft på år och dagar och som skulle få en skabbräv att framstå som en nybadad hundvalp. Inga antihistaminer och hokus-pokuskrämer i världen kan dock bota detta och i mitt fall har klådan kommit till och från sedan barnsben. Detta är inget som syns utanpå. Faktum är att det blir bättre när man kliar. Skrivklåda.

Kanske är det min nya, fräscha blogg som får detta att blossa upp? Eller så är det helt enkelt så att jag för första gången på över sex år hunnit tänka. Och det ska inte underskattas- det där med att tänka. Det är bra grejer. "Ha tråkigt- vinn ett liv". Ny slogan från xlntdog. Fritt att användas, redan idag!

Hur som helst så är jag mycket tacksam över att jag fått tillbaka klådan, för då känner jag igen mig själv.

Nu läser du ju en hundblogg och förväntar dig kanske att få veta mer om hundar, träning och tävling. Håll ut min vän.

Trägen vinner.

Så skrev jag för övrigt i ett mail till en agilityförare som varit på kurs på Xlntdogs bana här på Adelsö vid ett par tillfällen, i hundarenen i vintras och som verkligen kämpat för att nå sitt delmål. Klass 3. "Trägen vinner". Nu är hon där och jag önskar henne all lycka liksom alla andra som når sina må och delmål.

För visst är det en speciell känsla när man når sina mål?

För mig handlar det om delmål. Konsten för mig är att ha delmål som är realistiska och uppnåeliga och som bara jag kan påverka. Ett av mina delmål mot att göra Kit till en agilityhund av världsklass är att lära henne snabba, fina, skadedämpande kontaktfältsbeteenden på framförallt A-hinder.

Jag våndas när jag ser hundar kasta sig upp på A-et från stillastående och kämpa som dårar för att kunna bromsa på nedfarten. Jag våndas när jag ser Excel köra sin "jag glider in i mål" ned för A-hindret och skrapa upp sina "tum-dynor". Det är inte schysst. Tycker jag.

Därför har jag, som den trogne läsaren redan snappat upp, börjat med en ny typ av beteende på A-et. Detta kan man läsa mer om på hemsidan.

Nu har vi kommit så långt att vi avancerat träningen i den mån att jag kutar som en dåre, Kit kutar som en dåre och alla är glada.
Nej, så enkelt är det förstås inte. Ramen ligger fortfarande kvar i 90% av fallen, men i 50% av dessa fall är ramen lagd på ett sätt så den inte sticker upp. Hittills har Kit i det närmaste ett hundra procent perfekt beteende. Det intressanta blir såklart hur hon taklar nya A-hinder, tävlingssituationer, olika underlag, vinklar och allt som hör till. Det återstår att se.

På videon nedan försöker jag se om hon ändrar utförandet efter flera gångers repetition. Hittills är jag mycket nöjd med resultatet:

What the F*ck?

Många är vi som har sett agility-VM under denna helgen.

Många är vi som kanske funderat på varför domarna ska lägga banor där man tar hinder bakifrån, har sneda uppfarter på kontaktfältshinder och idiotiska ingångar i platten.

Men framförallt är vi kanske många som känt glädje, stolthet och inspiration av att se agilityförare på topp springa agility. Några som vi känner och andra vi aldrig hört talas om. Från världens alla hörn kryper det fram duktiga ekipage att imponeras av.

Svenska landslaget har kämpat väl och jag hörde Jens skrika ända från Lievin och hit.

Det finns många bloggar som handlar om vilka som tog medalj, vem som inte gjorde det och en hel massa prat kring detta så jag tänkte koncentrera mig på den största hjälteinsatsen i mina ögon. En stjärna som växte enormt mycket idag.

Lisa Frick. Ni har hört namnet förr och kommer höra det igen.

Lisa har vunnit de senaste två åren och var tvåa inför agilityfinalen. Här river Hoss första hindret och glider sedan förbi en port i slalom. Med världens ögon på sig hade jag kunnat räkna upp en hel drös förare, inklusive mig själv som skulle se detta som ett stort nederlag och förmodligen låta det färga resten av loppet.

Inte Lisa.

Hon hejar på publiken som går från stendöd till galen och sätter igång ett lopp av yttersta världsklass. Hon jobbar och stödjer Hoss genom hela loppet och är sådär skönt Frickig som bara hon kan vara.

Ingen medalj för Lisa detta år, men jag tycker det hon gör idag är större än att ta medalj tre år på raken. Att göra som hon på ett VM är magiskt och jag känner en stor tacksamhet gentemot henne.

Hädanefter ska jag inte tänka "What the F*ck" vid motgångar utan istället "What the Frick"!

Fantastiskt!

//Veronica

Testar

Här testar jag bloggen för att se hur det ser ut!!

Coool!